Alvin Brodin

När Alvin Brodin var 16 år och gick i gymnasiet i Katedralskolan i Skara läste han boken Hjärnan, en populärvetenskaplig antologi med bidrag från svenska hjärnforskare med professorerna Lars Olson och Anna Josephson som redaktörer.

Nu, tio år senare, är Alvin läkarstudent (termin 10) och doktorand vid Karolinska Institutets (KI) institution för neurovetenskap, där Lars Olson är senior professor i neurobiologi.

Att Alvin skulle bli läkare var långt ifrån en självklarhet. Redan i lågstadiet hade han dock bestämt sig för att bli ”vetenskapsman”. Han hade kommit över gymnasieböcker i kemi och blev förtrollad. Och på biblioteket hemma i Vinninga, ett litet samhälle på Västgötaslätten fann han Till jordens medelpunkt, Från jorden till månen och andra fantasieggande böcker av Jules Verne.

KI:s sommarforskarskola blev avgörande

Länge siktade han på att bli fysiker. Men efter att ha deltagit i KI:s sju veckor långa sommarforskarskola för gymnasister blev han lockad av biomedicinen.

– Människokroppen är en underbart kaotisk skapelse, byggd av en blind urmakare. Det finns mycket att förvånas och fascineras över inom biomedicinen, och här finns mycket utrymme för förbättring.

På samma kurs detta år deltog för övrigt en annan stipendiat i Carl Tullus minnesfond, Maria Belikova.

Sommarforskarskolans avgörande betydelse för Alvin har lett till att han har satsat sina sommarlov de senaste åren åt att vara amanuens på skolan. Han lär ungdomarna bl a att läsa, förstå och kritiskt granska vetenskapliga texter och att hjälpa dem att hitta rätt forskningsprojekt.

Han peppar också andra studenter på KI att satsa på forskning genom sitt engagemang i Studenter i forskning, en grupp som sammanlänkar studenter med forskare.

– När man forskar ska man brinna för sitt ämne. Hjärtat ska klappa fort och orden ska staka sig, när man berättar om sin forskning. Om inte, ska man hitta ett annat projekt, säger Alvin.

Passion för hjärnan

Alvins egen passion har varit hjärnan sedan han i gymnasiet läste boken Hjärnan. Läsningen var överväldigande.

Det tog flera terminers studier, innan han vågade kontakta professor Lars Olson, en av redaktörerna. När han väl vågade skicka mejl till professorn och be om ett möte, fick han dock inga svar.

Vad skulle han göra? Alvin bestämde sig för att söka upp professorn.

Problemet var dock att alla laboratorier på Karolinska Institutets område är låsta. Alvin löste det genom att en eftermiddag smita in i byggnaden, när någon passerade ut. Vid nästa låsta dörr stoppades han av en medarbetare som frågade Alvin vad han gjorde där.

– Jag ska träffa professor Lars Olson, svarade Alvin beslutsamt.

Och det var ju sant, på sätt och vis.

Vid den tredje låsta dörren tog det dock stopp. Han väntade och väntade i korridoren. Och plötsligt kom professorn ut! På darrande ben skyndade sig Alvin att framföra sitt ärende, men professorns respons var sval. Alvin bestämde sig för att inte ge upp, inte nu när han var så nära. Han följde med Lars Olson in i arbetsrummet och såg sin chans när han noterade ett tomt fält i den uppslagna almanackan.

– Där verkar du ju vara ledig! Kan jag inte få hit komma då?! tjatade Alvin.

Professor Olson accepterade till sist att träffa den påstridiga studenten.

– Efteråt rusade jag ut och hyperventilerade av mitt tilltag, säger Alvin.

Dagarna fram till mötet med professorn ägnade Alvin sig åt att läsa alla vetenskapliga artiklar av professor Olson inom det område som han vill forska kring.

Mötet den följande veckan gick mycket bra. Alvin välkomnades till labbet med erbjudande om att genomföra ett gigantiskt projekt.

Ritade tusen teckningar av mushjärnan

Uppdraget gällde att analysera ett stort antal vävnadspreparat från en studie av en genmodifierad mus. Alvin satt vid mikroskopet, förde in uppgifter i Excel-ark och ritade över tusen teckningar av hur nervcellerna hade förändrats, allt medan han lyssnade på berättelser ur Historiepodden och Dan Carlins podcast Hardcore History.

Resultatet blev ett examensarbete med titeln The effects of nogo-66-receptor 1 overexpression on dendritic structure and plasticity in the mouse brain . Det belönades av KI med pris för bästa uppsats.

Det framgångsrika arbetet ledde till att Alvin blev antagen som doktorand inom sitt drömforskningsfält, strukturell plasticitet i det centrala nervsystemet. Han forskar på hjärnans plasticitet, hur erfarenheter påverkar hjärnan arkitektur och funktion. När långtidsminnen lagras blir det en strukturell, fysisk, förändring i hjärnan.

Alvin är speciellt intresserad av Nogo receptor 1 (NgR1), en receptor som hämmar tillväxt av nervceller. Arbetstiteln på doktorandprojektet är Regulation of structural plasticity by nogo receptor 1.

Receptorn ligger som en spärr som hindrar nervceller från att växa och bilda nya kopplingar, synapser, mellan varandra.. Alvin gör försök med nervceller ur hippocampus på mushjärnor och studerar om olika signalsubstanser kan få spärren att släppa och därigenom nervcellen att börja växa.

Ovissa projekt är roligare än trygga

Stipendiesumman planerar han att använda för en resa till ett labb i Tyskland eller USA, som KI-forskarna samarbetar med, och där lära sig en metod för att förfina denna teknik.

– Projektet har en hög risk att misslyckas. Men jag är så nyfiken på processen, att jag hellre fördjupar mig i detta ovissa projekt än att välja en trygg och säker men tråkig forskning.

Alvin drömmer om att forskningen på labbet ska leda fram till en behandling som hjälper människor som har drabbats av problem i hjärnan eller ryggmärgen.

– För mig handlar forskning om att forma världen till hur den borde vara. I den visionen blir min morfar aldrig för gammal, mina vänner aldrig sjuka och jag aldrig behöver ge patienter negativa besked.

Forskning kommer han att äga sig åt hela livet, det är han övertygad om. Med han vill samtidigt vara praktiserande läkare, kanske neurolog, kanske psykiatriker.

– Jag tycker att det är så intressant att prata med patienter, lyssna på dem och deras problem, analysera, diagnosticera och hitta behandling.

Gympaledare för labbkolleger

För att hinna med både läkarutbildningen och forskningen planerar han noga sin almanacka, både på lång och kort sikt. Han strukturerar tiden och utnyttjar den maximalt. Han är morgonpigg och får mycket uträttat på tidiga morgontimmar.

Intressen som att spela fiol och elbas har han fått lägga åt sidan tills vidare, men intresset för träning är aktivt. Med sin entusiasm har han fått med sig en handfull kolleger från labbet till gymmet, där han agerar gympaledare – väl medveten om träningens betydelse för hjärnan.

Barbro Westman Tullus

Stipendieberättelse

Under det år som gått sedan jag erhöll Carl Tullus minnesstipendium har jag avslutat mina läkarstudier och börjat arbeta som läkare på neurologiska kliniken på Karolinska Sjukhuset Huddinge. Parallellt med detta har jag fortsatt min forskning på Institutionen för Neurovetenskap.

I min vardag som läkare möter jag dagligen människor som lider av hjärnskador. Idag finns det begränsade möjligheter att hjälpa dessa patienter när skadan väl inträffat. I min forskning försöker jag hitta nya vägar att kunna återställa skadade nervsystem.

Jag studerar ett protein som kallas Nogo Receptor 1. Det proteinet fungerar som en sorts ”skrivskydd” i hjärnan. Det skyddar viktiga minnen från att bli överskrivna av nya erfarenheter. Men när hjärnan blir skadad blir detta viktiga protein istället en nackdel; den förhindrar att nya banor kan bildas för att återställa den skadade hjärnfunktionen.

Jag försöker förstå hur detta system fungerar för att en dag kunna manipulera det för att
förbättra läkningen efter hjärnskador.

En central del av mitt doktorandprojekt är att odla nervceller och med kraftfulla mikroskop undersöka hur Nogo Receptor 1 beter sig. Jag har producerat bilder av hög kvalitet, men det svårare steget har visat sig vara att hitta rätt analysmetod för att få ut de data vi söker.

Våra analysmetoder saknar precision, och för att kompensera för detta har vi behövt mäta hundratals nervceller per experiment. Om vi kunde öka precisionen i våra mätningar skulle vi inte bara få högre säkerhet i vår data, vi skulle kunna gå vidare med våra experiment mycket snabbare.

Med medlen från Carl Tullus-stipendiet kommer jag i vår att åka till Cold Spring Harbour Laboratory i New York och gå en kurs i kvantitativ immunohistokemi. Där föreläser flera av mina idoler, och ger en intensivkurs i just de metoder jag använder för att analysera mina mikroskopibilder.

Jag hoppas med från den kursen få viktiga tips på hur jag kan ta mina metoder till nästa nivå. Minst lika viktigt hoppas jag även knyta nya kontakter inför framtiden med forskare inom mitt fält.

Jag tackar Carl Tullus Minnesfond både för möjligheten att åka på denna forskningsresa, och för det förtroende som visats mig.

Stockholm 19-11-26
Bästa hälsningar,
Alvin Brodin