Björn Wieslander

Det har inte alltid varit självklart för Björn att ägna sig åt forskning. Det kan bero på att hans dröm var att bli rockstjärna (en fantasi som är svår att släppa).

Han har alltid gillat naturvetenskapliga ämnen. Skolböckerna i fysik var för honom riktiga bladvändare, böcker som han ofta läste litet i smyg för att inte verka för nördig. Och uppväxten har präglats av forskning: Hans pappa är professor i molekylärbiologi vid Stockholms universitet och mamma är kemist.

–Pappa har alltid pratat om hur fascinerande hans ribosomer* är. Det är klart att det har påverkat mig, säger Björn.

Han är registrerad doktorand sedan drygt en månad, november 2013, och kommer att bli klar med sin läkarutbildning sommaren 2014. Drömmen om att bli rockstjärna lever kvar med bandet, som då och då spelar på Stockholms klubbar.

Hans intresse för forskning föddes inför sjunde terminens examensarbete, då alla läkarstudenter vid Karolinska Institutet ska genomföra ett eget projekt på heltid. De ska med hjälp av en handledare fördjupa sig i ett ämne som intresserar dem. De kan själva utforma en idé eller söka i en databas med färdiga förslag.

Utbildningen hade gjort honom mest intresserad av hjärtan och röntgen, och i databasen hittade han ett projekt som kombinerade dessa två områden. Martin Ugander, forskare vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi, kom med ett lockande erbjudande: Att forska hos hans kolleger vid Duke University i North Carolina.

Envishet och tålamod

Martin Ugander testade Björns motivation genom att först se hur han klarade av att ta sig igenom den amerikanska byråkratin.

–Jag såg Björns envishet, tålamod och målinriktning, när han aldrig tappade sugen, trots att varje blankett krävde ännu fler blanketter, säger Martin Ugander.

Björn lyckades inte bara med byråkratin. Hans examensarbete resulterade i en vetenskaplig artikel som kommer att bli det första arbetet i hans doktorsavhandling.

Han ägnade terminen åt att leta ärr på hjärtat hos patienter vars vänstra kammares väggar inte slår i takt med varandra. Det gjorde han genom att sitta och granska EKG-remsor och magnetkamerabilder av hjärtat, mäta och analysera.

– Det är ett jobb som passar perfekt för den nördiga delen i mig. säger han.

Terminen vid Duke blev på flera sätt en stor upplevelse. Hans första försök till forskning var så inspirerande att han inte kunde sluta att forska när han kom hem.

–Det var fantastiskt att möta och få samarbeta med så många häftiga och intelligenta människor!

En av dem var Galen S. Wagner, professor i kardiologi vid Duke, som i våras blev hedersdoktor vid Lunds universitet med motiveringen att han ”med oreserverad entusiasm stimulerat yngre studenter världen över att välja forskarbanan”.

–Det är svårt att motstå hans energi och engagemang. Han fick mig att fatta att forskning är ett roligt jobb samtidigt som man får chansen att göra skillnad – att kunna bidra med riktiga förändringar för riktiga människor.

Oförutsägbart och meningsfullt

Forskningen är ett lagjobb, ungefär som att sjunga i Essinge kammarkör, som han också lyckas få in i veckoschemat, eller att spela gitarr med bandet New Arrivals.

Professor Wagner och andra forskare fick Björn att inse hur spännande det är att forska.

–Man vet aldrig vad man kommer att hitta. Det är som att skrapa en massa trisslotter. Det lockar mig att det är så oförutsägbart.

Examensarbetet** har lett till föredrag vid Medicinska riksstämman och till flera utlandsresor. Han har hållit föredrag om resultaten i Bratislava och presenterat dem på en poster i San Fransisco.

Men förutom möten med intressanta människor, spänning och konferensresor finns det annat som motiverar Björn att forska:

–Jag vill kunna göra något meningsfullt av min tid, något som jag kan vara stolt över.

När han är klar med sin avhandling, siktar han på att göra sin allmäntjänstgöring (AT) och sedan specialisera sig inom radiologi (röntgen) med hjärtat som huvudintresse, alternativt klinisk fysiologi.

Men innan dess ska han tillbringa ett par år i labbet och göra ännu fler bedömningar av sjuka hjärtan med Martin Ugander som en av handledarna. Målet är att kunna hitta ett bättre sätt att lokalisera ärr på skadade hjärtan, så att de som behöver pacemaker kan få så stor hjälp som möjligt.

En hel del av patienterna med hjärtsvikt kan inte få maximal hjälp, därför att elektroden, som ska stimulera hjärtats vänstra kammare, har hamnat i eller nära ett ärr. Och det betyder att hjärtat inte får chansen att pumpa som det skulle kunna.

Planen är att Björn ska fortsätta att leta efter ärrbildningar genom att jämföra resultatet för patienter som har genomgått både EKG och magnetresonansröntgen. Sedan ska han göra en jämförelse av resultaten för EKG och en annan undersökning, scintigrafi.

Till sist planerar han att själv få undersöka patienter med magnetkamera som tidigare har genomgått scintigrafi.

Knäckt forskarvärldens kod

Martin Ugander öser beröm över Björn, inte minst över hans sätt att kommunicera med sina forskarkolleger:

–Han är ung men har redan knäckt koden i forskarvärlden. Han har ett moget sätt att diskutera med överläkare och professorer, som gärna vill bli informerade utan att bli mejlbombade. Det är skickligt.

Björn själv tycker inte att just detta är så svårt. Han försöker tänka efter vad var och en i projektet är intresserad av att veta. Han uppdaterar dem så ofta att de ska vilja vill fortsätta samarbeta, men så sällan att de inte ska bli uttröttade.

–Jag vill att de ska ha en bra känsla kring vårt samarbete. Det måste kännas spännande för alla inblandade!

Han är glad över att ha blivit utsedd till stipendiat. Han fantiserar över vad man kan göra med 10 000 kronor: Köpa effektpedaler till gitarren, köpa studiotid till bandet, ta sånglektioner, åka till Duke i sommar eller…

Om ett år, när han har skrivit sin stipendieberättelse, då vet vi.

Barbro Westman Tullus

Lyssna till New Arrivals (Björn i rödrutig skjorta):

*Ribosom är en partikel i cellernas cytoplasma där proteiner bildas. (Ur Nationalencyklopedin)

**Läs Björns examensarbete nedan under rubriken Vetenskapliga arbeteten.

Vetenskapliga arbeten

Artiklar med Björn Wieslander som huvudförfattare:

Scar burden assessed by Selvester QRS score predicts prognosis, not CRT clinical benefit in preventing heart failure event and death: A MADIT-CRT sub-study.

Evaluation of Selvester QRS score for use in presence of conduction abnormalities in a broad population.

Selvester QRS scoring in conduction abnormalitites: Caution recommended due to recent findings.

The Selvester QRS score updated for use in conduction abnormalities: are we really ready to score?

Localization of myocardial scar in patients with cardiomyopathy and left bundle branch block using electrocardiographic Selvester QRS scoring.

Stipendieberättelse

En morgon efter en sen kvällsjour på barnkursen på Karolinska Institutets läkarprogram väcktes jag av telefonen. Sömndrucket förvirrad men glatt överraskad förstod jag, till sist, att Barbro Tullus meddelade att jag fått äran och glädjen att motta 2013 års stipendium ur Carl Tullus minnesfond.

Förutom den högst välkomna ekonomiska delen av stipendiet (mycket pengar, särskilt för en student!) skulle det visa sig att utmärkelsen medförde ytterligare något minst lika värdefullt – ett slags villkorslöst moraliskt stöd i forskarkarriären från medlemmarna i familjen Tullus.

Jag stiftade först bekantskap med Barbro Tullus som bjöd på en trevlig fika där vi diskuterade det mesta mellan himmel och jord. Hon visade ett härligt nyfiket intresse och en vilja att förstå även teknikaliteterna i min forskning, som främst rör diagnostik av kroniska ärr i hjärtat genom elektrokardiografi (EKG) hos patienter med s.k. retledningshinder.

Därefter fick jag det stora nöjet att lära känna både Lisa och Erik Tullus över en utomordentligt kul middag på KI:s årliga Luciabal, där stipendiet delas ut under högtidliga former. Det var en oförglömlig upplevelse.

Pengarna har gått till två ändamål. Först och främst har de gjort att jag har haft råd att spela vidare med mitt band under läkarstudiernas sista termin, eftersom jag har kunnat finansiera hyra av replokal och köpa ny utrustning. Ända sedan gymnasietiden har bandet för mig varit ett utlopp för kreativitet och en viktig källa till allmän livsglädje.

Musicerandet med bandet och sjungandet i kör fyller en viktig funktion för mig även nu efter läkarexamen. Det ger mig regelbundna perspektivgivande pauser från forskning och klinisk tjänstgöring, vilket gör att jag kan återvända till arbetet med förnyad energi och lust.

Stipendiet hjälpte också till att finansiera vissa utgifter i samband med en resa till Jacksonville, Florida, där konferensen International Society for Computerized Electrocardiology hölls i april 2014. Där fick jag möjlighet att träffa forskarna vid Rochester universitetet i New York, som lett arbetet med ett projekt, som jag har jobbat mycket med och som presenterades vid konferensen: fransmannen Jean-Philippe Couderc och hans doktorand Jean Xia. Jag hann stifta många nya bekantskaper, diskutera planer för ytterligare projekt, avnjuta intressanta föredrag och hann även göra en utflykt till det paradisliknande naturreservatet på Cumberland Island.

Konferensen innebar också ett kärt återseende av handledarna för mitt examensarbete, den erfarne professor Galen Wagner vid Duke University, Durham, North Carolina och den yngre framgångsrike forskaren David Strauss, som fortsätter att vara viktiga mentorer för mig bredvid min huvudhandledare Martin Ugander.

Sedan stipendiet delades ut har familjen Tullus via Barbro hört av sig regelbundet och visat stor omtanke om mig personligen samt intresserat sig för hur det går med forskningen. Känslan av att det finns någon som stöder och bryr sig om hur det går i alla väder – utan någon egentlig motprestation – tror jag är alltför få förunnad. Det ger en känsla av trygghet och bidrar till den motivation som krävs för att ta sig förbi de motgångar som på sikt är oundvikliga när man forskar.

Sammanfattningsvis är jag hela familjen Tullus mycket tacksam för att jag fått äran att ta emot stipendiet till minne av deras saknade familjemedlem Carl och för den omtanke som de har visat mig under det gångna året. Det känns fint att sådana som ni finns. Trots att sorgen säkert gör sig påmind varje år när priset delas ut, hoppas jag innerligt att ni fortsätter utse nya stipendiater un- der många år framöver. Jag kan intyga att stipendiet betyder oerhört mycket för dem som får det.

Stockholm 9 december 2014
Björn Wieslander