”För sin nyfikenhet på kunskap om hur
celler fungerar – liksom hela världen,
och för sin strävan att som forskare
sätta patienten i centrum
samt för sitt humanistiska engagemang
och arbete i Röda Korset”
Stipendiet från Carl Tullus minnesfond har inneburit att jag har kunnat delta i två konferenser, där jag har lärt mig massor. Jag är väldigt tacksam över stipendiet som gav mig möjlighet att åka, då de flesta stipendier kräver att man har kommit längre i sin forskning.
Det finns en mycket stor fördel med att som nybörjare kunna åka på vetenskapliga konferenser. Det gör att man kan ha en nyfiken och öppen inställning. Man slipper visa sig duktig, slipper visa vad man kan och vet eller har presterat. Konferenserna har påverkat både min praktiska forskning och, inte minst, blivit inspirationskällor för framtiden. De kommer att göra avtryck under lång tid framöver!
I juni 2011 deltog jag i en konferens om B-celler, en typ av vita blodkroppar som jag forskar kring. Konferensen ägde rum i Sant Feliu de Guixols, en kuststad norr om Barcelona. Där fick jag också möjlighet att för första gången presentera en poster. Jag hade höga förväntningar på konferensen, men de blev ändå överträffade med råge! Flera av de stora namnen inom mitt specifika fält höll föredrag. Dessutom var mötet var så litet att jag hade chansen att prata, fråga och diskutera med dem direkt. Flera av dem tog sig också tid att besöka min poster och gav värdefulla kommentarer.
Min inställning är att inga frågor är för dumma, och mötets trevliga och tillåtande stämning gjorde det lätt att ställa dem. Kaffepauserna på den soliga terrassen och kvällarna kring middagsbordet inbjöd till diskussioner om stort och smått. Jag fick flera nya goda kontakter som vi kommer att inleda samarbete med. Jag kom också hem med ett fullskrivet block med intressanta kunskaper, praktiska tips och helt nya idéer. Så här hoppas jag att mina framtida konferenser kommer att vara!
Den första konferensen som stipendiet finansierade ägde rum i Helsingfors i november 2010, där sex immunologiforskare från KI deltog. Konferensen var det årliga nordiska mötet för forskare som använder sig av flödescytometri, en viktig teknik i min forskning. Där lärde jag mig snabbt att utnyttja fikaminglet med experterna. Jag bestämde mig för att inte skämmas för mina basala frågor, och släppte inte iväg forskarna förrän jag hade fått svar på allt. När jag ändå hade chansen passade jag på att fråga specifikt om mina experiment.
Som nybörjare vid konferensen i Helsingfors såg jag mest fram emot introduktionsföreläsningen, som också visade sig vara precis vad jag behövde. Jag fick många aha-upplevelser under den timmen – samtidigt som den väckte en hel del frågor som jag tog med mig ut i pauserna. Mötets höjdpunkt var en kliniskt inriktad föreläsning av Petra Hoffmann, läkare vid kliniken för hematologi och onkologi vid universitetssjukhuset i Regensburg,Tyskland.
Där har de lyckats rena specifika reglerande T-lymfocyter från friska donatorer, för att ge till patienter som lider av svåra immunologiska reaktioner efter en benmärgstransplantation. Att kunna föra samman grundforskning och klinik hör till det mest spännande inom forskningen, tycker jag. Jag var riktigt glad åt min läkarbakgrund när jag lyssnade på hennes resultat.
En annan mycket intressant föreläsning hölls av Mats Bemark, docent vid institutionen för biomedicin, Göteborgs universitet. Han forskar på samma patientgrupp som vi är intresserade av, nämligen barn som har behandlats med cellgifter mot leukemi. Även han knyter ihop basal och klinisk forskning på ett spännande sätt, och jag fick inspiration att se hur mitt fält kan utvecklas i framtiden.
Jag fick också lära mig om nya metoder för dataanalys, litet om mikroskopi och om världsomspännande flödescytometriprojekt för leukemier, som bland annat genomförs i Norden. Dessutom blev vi bjudna på en trevlig middag, då jag visade vilken konferens-debutant jag var genom att glömma att ta med några andra skor än vinterstövlar!
Artiklar med Hanna Ingelman-Sundberg som författare: