Michael Axenhus

Två veckor innan Michael Axenhus började sitt första vikariat som nyutexaminerad läkare hade Världshälsorganisationen deklarerat att coronautbrottet lett till en pandemi.

Vikariatet var på Tema Åldrande, en klinik för högspecialiserad akutgeriatrisk vård av äldre vid Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Målet var att han skulle få praktiska erfarenheter av sitt forskningsområde, Alzheimers sjukdom.

Men vårens snabba ökning av patienter med covid-19 gjorde att han, liksom många andra läkare, fick byta arbetsuppgifter. Om halvåret med att vårda dessa patienter, säger han:

– Vi fick ta hand om många svårt sjuka patienter, särskilt hårt drabbades de äldre. Varje dag kom det nya riktlinjer och rekommendationer, så alla var tvungna att vara flexibla. Vi lärde oss mycket och snabbt – det fanns inga alternativ.

Michael ser oroväckande paralleller mellan patienter med covid-19 och personer med demenssjukdomar.

– Vissa patienter beskriver en hjärndimma, de berättar om minnesproblem, störd sömn och problem att utföra vardagssysslor.

Vården måste rusta

Tillsammans med Bengt Winblad, professor i geriatrik, en av Michaels fyra handledare, har Michael under hösten skildrat dessa symptom i artiklar i dagspressen.

– Vi vill uppmärksamma de kognitiva effekterna av långtids-covid. Risken är att dom patienterna glöms bort, eftersom symptomen är diffusa och det varken finns botemedel eller behandling.

– Vi vill att vården, politikerna och allmänheten ska vara beredda på att många människor med långtidscovid kan komma att behöva vård. Samhället måste rusta för denna typ av patienter.

Michael och professor Winblad efterlyser nationella riktlinjer för diagnos och rehab för att vården ska bli bra och jämlik. Riktlinjerna behövs också för att patienterna med långtidscovid inte ska hamna i samma kategori som personer som lider av allmän trötthet och andra diffusa symptom.

Pris i tävlingen Unga forskare

När Michael hänger av sig läkarrocken på KS i Huddinge, åker han till Karolinska Institutet för att sätta på sig labbrocken på sektionen för neurogeriatrik.

– Michael har en jädra stor arbetskapacitet, säger Bengt Winblad.

Professor Winblad vet. Som handledare för mer än 150 doktorander vid Umeå Universitet och Karolinska Institutet har han koll på sina adepters arbetsförmåga.

Det var Michael som tog initiativ till kontakten med professor Winblad. Efter att ha studerat två terminer på läkarutbildningen ville han börja forska, inspirerad av en lyckad forskning under gymnasieåren.

Då pendlade han flera timmar mellan hemmet på landsbygden i Blekinge till gymnasiet i Olofström och vidare till Linnéuniversitetet i Kalmar, där han hade fått möjlighet att forska. Projektet handlade om mutationsgraden av coronavirus.

Forskningen ledde till ett pris i tävlingen för Unga Forskare. Det bestod av en månads vistelse i Göttingen för att studera biokemi och anatomi vid XLab, ett experimentellt labb för unga studenter.

Att stipendiet ledde till Tyskland var en extra bonus, då ämnet tyska var den enda missen i Michaels avslutningsbetyg. Han tentade upp betyget, arbetade i bokhandel, gjorde högskoleprovet och när han hade samlat tillräckliga poäng, kom han också in på KI med hjälp av den personliga intervjun.

Mejl ledde till doktorandprojekt

Att Michael vände sig till professors Winblad var ingen slump. Han valde grupp efter att ha granskat vilka KI-forskare som fanns över på listan över världens mest citerade forskare. Sajten Web of Science gör årligen denna sammanställning.

Michael ville komma till en aktiv grupp med internationella kontakter. Han skickade ett mejl till professorn, som svarade med en inbjudan att besöka labbet. Det började med en rundvisning och slutade med en liten forskningsuppgift.

Uppdragen växte genom åren och blev sommaren 2020 till doktorandprojektet ”Characterization of novel early regulators of Alzheimer´s diesease pathology”.

Det är ett translationellt projekt. Det betyder att det sträcker sig från laboratoriebänk till patient i sjukhussäng. (Det anglosaxiska uttrycket är ”from bench to bedside”.) Huvudhandledare är Sophia Schedin Weiss, docent i medicinsk biokemi

Målet är att hitta ytterligare en till pusselbit till Alzheimers sjukdom. Michael och hans handledare studerar om proteinet huntingtin kan vara inblandat.

Svårt låta bli att forska

Proteinet är utvalt ur en databas med 8 000 olika proteiner. Efter diverse statistiska bearbetningar återstod en promille av dem som de mest intressanta. De är – kanske – åtta nålar i höstacken. Av dessa åtta valde Michael och hans handledare till sist proteinet huntingtin som det mest spännande.

Man känner till att proteinet spelar en roll för att utveckla Hungtington, en neurologisk sjukdom som ger motoriska, kognitiva och psykiatriska symptom.

Efter ett års arbete fick Michael och labbgruppen bevis för att proteinet också förekommer i ökad grad hos patienter med Alzheimer. För Michael väntar närmast att utföra mikrokirurgi på labbets dementa möss, specialbehandlade för att utveckla sjukdomen.

– Det är så spännande att jag längtar till labbet varje dag. Det är så otroligt intressant att forska att det är svårt att låta bli.

En förhoppning är att man i framtiden skulle kunna använda huntingtinet som en markör för att diagnosticera sjukdomen. En annan stor  förhoppning är att det skulle gå att blockera proteinet med ett läkemedel.

Växlar mellan två världar

Michael arbetar oändligt mycket. Han beräknar att arbetsveckan består av hundra timmar. Han arbetar jämt, ”alla dagar utom julafton, midsommarafton och nån födelsedag”.

I flera år var han engagerad i organisationen Unga Forskare, men nu har hans egen forskning också tagit över fritiden. Om varför han har så bråttom, säger han:

– Bra forskning kan inte påskyndas, men jag känner ett ansvar inför dom patienter och anhöriga jag träffat genom åren. För många är forskningen ett sista hopp och det ger mig motivation och kraft att fortsätta.

Michael har just fått en tjänst som Forskar-AT. Att varva forskning med klinisk tjänstgöring beskriver han som att växla mellan två världar.

– På labbet får jag diskutera, fundera, analysera själv eller tillsammans med entusiastiska kolleger i en dynamisk och optimistisk miljö. Det är en ynnest att få omge sig med smarta och drivna människor.

I vården, speciellt där man tar hand om demenssjuka, är det en helt annan stämning.

– Där är tonen allvarligare, stämningen ofta mycket känslosam. Personalen som arbetar med demenssjuka är djupt engagerade i sina patienter Man kan inte undgå att bli berörd och det är mycket givande.

– Demens är en förödande sjukdom. Det ytterst litet som vården kan göra för dem som har drabbats. Men det lilla som vi kan bidra med uppskattas stort av de sjuka och deras anhöriga.

– Att arbeta med demenssjuka har lärt mig att det hos människor finns en oändlig empati. Vi har förmågan att göra gott. Det är vackert att få uppleva humanismen i vården.

Han har ännu bestämt vilken specialitet han ska inrikta sig mot.

– Jag uppskattar patientmötet och teamarbete. Jag gillar också att arbeta med händerna. Förmodligen blir det en praktisk specialitet.

Men forskningen vill han aldrig lämna.

– Att forska är för mig som att hitta hem.

Stipendiet från Carl Tullus Minnesfond planerar att utnyttja för att lära sig en ny metod på ett av de labb som gruppen samarbetar med, kanske ett i Tyskland.

Barbro Westman Tullus