Stella Karsten

Redan i ettan, eller faktiskt ännu tidigare, visste Stella Karsten vad hon skulle bli: Hon skulle bli forskare, närma bestämt rymdforskare.

Det var inte bara en dröm för denna lilla flicka, det var ett mål. När läraren gav eleverna i uppgift att hålla föredrag om sina framtidsplaner, behövde Stella inte ens fundera. Det var som att berätta en självklarhet.

När barnen uppmanades att uttrycka sina planer i bild, ritade Stella sig själv som en astronom i fullt arbete vid ett teleskop. Runt omkring henne i stod män med skägg i stora vita labbrockar.

Vit labbrock har hon nu, fast de flesta kolleger saknar skägg – vid Karolinska institutet är det fler kvinnor än män både bland läkarstudenter och doktorander. Männen på Stellas bild var sannolikt professorer och det stämmer med KI, där männen totalt dominerar denna yrkesgrupp.

Lockad av KI:s forskningsrenommé

Stellas yrkesbana ledde dock inte henne till ett observatorium utan till ett laboratorium. I stället för att skåda ut i världsrymden arbetar hon med att titta in i människans inre. Vad som fick Stella att byta ut teleskopet mot stetoskopet och mikroskopet kommer senare.

I januari för fyra år sedan flyttade finlandssvenska Stella från Helsingfors till Stockholm för att börja på läkarutbildningen, lockad av KI:s forskningsrenommé.
Sedan en vecka är hon doktorand vid Science for Life Laborotory, ett nationellt centrum för molekylär biovetenskap. Hon tillhör professor Thomas Helledays grupp med ett 50-tal medarbetare som fokuserar på DNA-reparation. Det är samma område som årets Nobelpistagare i kemi, Tomas Lindahl, belönades för.

För Stella var det självklart att börja forska så tidigt som möjligt av läkarutbildningen. Hon sökte därför till en specialkurs för forskningsintresserade (FoLäk).

Hon var förvånad över hur kurskamraterna de första studieåren kunde prata om forskning som ”slavarbete” och ”slöseri med tid”. Nu, efter den åttonde terminens examensarbete med obligatorisk forskning har kurskamraternas inställning dock ändrats.

– Det är stor skillnad. Exjobbet gör att många blir intresserade och vill fortsätta att forska, säger Stella.

”Alltför få läkarstudenter forskar”

Professor Thomas Helleday, hennes handledare vid, hyllar inte bara Stella utan alla läkarstudenter som satsar på forskning.

– Tyvärr är de alldeles för få och det drabbar utvecklingen av nya behandlingar och nya läkemedel. Läkarstudenterna har en helhetssyn på människan som behövs i forskningen! säger Thomas Helleday.

Han påpekar att det är samma problem i stora delar av världen och att förändringen har gått snabbt. Nyligen mötte han kinesiska kolleger som sa:

– För 20 år sedan satsade toppstudenterna i Kina på kemi och fysik, för tio år sedan på medicin. I dag går de till finanssektorn.

Stella kommer väl ihåg vad som inspirerade hennes eget intresse för forskning. Det var tidskriften Illustrerad vetenskap och sommarloven i farmors stuga.

– På loven läste jag högar av Illustrerad vetenskap. Jag tyckte mycket om att titta på och fantisera om de fantastiska bilderna, säger Stella.

Fantasierna omvandlade hon till ett intresse för fysik och matematik, som under högstadiet ledde henne till en skola inriktad på matematik, naturvetenskapliga ämnen och latin.

Lockad av det okända

I gymnasiet valde hon en skola med stort utbud av kurser i fysik, bl a en där det ingick en studieresa till Cern i Schweiz, världens största partikelfysiklaboratorium. Efter att ha siktat mot stjärnorna ända sedan förskoleåldern, började hon bli tveksam till rymdplanerna.

– Ju mer jag läste biologi, desto mer insåg jag hur mycket som är outforskat om människan. Att få ägna sig åt medicinsk forskning kändes mer meningsfullt än att forska inom fysik.

Vid Tekniska högskolan i Helsingfors hittade hon ämnet bioinformationsteknik, som är en kombination av fysik och biologi. Men efter en termins studier hade biologin tagit över hela hennes intresse och hon bestämde sig för att söka till KI.
Det är just det okända som är Stellas drivkraft till att forska. Att ställa sig en fråga som inte har något svar svar och sedan jobba för att försöka hitta det. Hon har en liknande inställning till arbetet med patienterna.

– Det är som att vara en deckare, när man försöker lista ut vad problemet är.

Nya sätt att behandla inflammation

Hon har ännu inte bestämt sig för vilken specialitet som ska ägna sig åt, kanske blir det hudsjukdomar, derma- tologi. Hon har tid på sig att fundera och hon har fullt upp de kommande åren. De första terminerna av den fyra år långa doktorandutbilningen ska hon forska parallellt med läkarutbildningen.

Doktorandprojektet har rubriken Novel guanine-based approaches to treat inflammation. Målet är att hitta nya sätt att behandla inflammation. Det handlar om att påverka cellens ämnesomsättning, metabolism, av ämnet guanin, som är en av byggstenarna i DNA, den molekyl som utgör arvsmassan.

Nobelpristagaren Tomas Lindahl har i intervjuer sagt att de viktigaste egenskaperna hos en forskare är intresse och envishet.
Stella skrattar igenkännande åt envisheten och berättar om när hon under ett par månader odlade celler i 800 små provrör, ”brunnar”. När hon granskade dem, visade det sig att i bara två av brunnarna hade experimentet lyckats. Resultatet var trots allt bra, eftersom hon bara behövde en enda framgångsrik odling för att kunna forska vidare.

– Jag har insett att det viktigaste är att ha så mycket envishet att man aldrig tappar den, trots att man envisas och ändå misslyckas.

För att skaka av sig en misslyckad dag på labbet har hon flera knep för att återfå energin. Ett är att spela piano, gärna Sibelius och Liszt. Andra knep är att springa och att yoga. Om hon hade tid skulle hon också spela basket. I tonåren tränade hon med finska juniorlandslaget.

Glädjen av att vara en lagspelare får hon numera av repetitioner och konserter med Kongl Teknologkören och att medverka som musikarrangör vid MF:s spex.

Barbro Westman Tullus

Stipendieberättelse

Ett år har nu gått sedan jag en förmiddag fick ett samtal av Barbro Tullus, då jag glad och förbluffad fick veta att jag fått äran att tilldelas stipendiet ur Carl Tullus minnesfond 2015. Luciabalen på MF minns jag med värme och vill än en gång tacka Carls syskon, Lisa och Erik, för den trevliga kvällen.

Jag studerade då på terminen 8 och hade möjlighet att arbeta heltid i forskningslabbet med examensarbetet. På fritiden var jag, precis som i år, fullt sysselsatt med de årliga lucia-, diplomerings- och julkonserterna med kören. Men förra året var jag även i full gång med förberedelserna inför mitt antagningsseminarium för att bli doktorand, vilket jag blev en månad senare.

Under året som gått har jag labbat på vid sidan om studierna. Främst har jag arbetat med primära T-celler som jag isolerat fram ur blodkomponenter från friska donatorer via Karolinska sjukhuset. Jag har lärt mig mycket om arbete med immunceller och flödescytometri, och har flera spännande projekt och samarbeten berörande immunsystemet och inflammatoriska sjukdomar som väntar på att påbörjas. Under sommaren valde jag att forska i stället för att söka jobb som vikarierande underläkare, trots att det kändes mycket lockande att få arbeta kliniskt. Men kommande sommar hoppas jag få arbeta lite som nyutexaminerad läkare, och efter det ägna största delen av den närmaste tiden åt doktorerandet.

Som för de flesta som håller på med (labb)forskning har det ibland känts tungt, särskilt att kombinera läkar-studierna med doktorandanställning nu under termin 10. Den har varit en av läkarprogrammets tyngsta, om än roligaste, terminer. Men allt arbete känns ändå alltid värt det. För varje ”misslyckat” experiment som man kanske ägnat många lediga kvällar och helger åt, lär man sig dubbelt så mycket som om allt bara hade gått felfritt. Ibland upptäcker man till och med nya saker via sina misstag. Det är också i sådana stunder, då det går lite trögt med experimenten, som det känns extra sporrande att ha fått utmärkelsen år 2015 och all den hjärtlighet och det stöd från Barbro och familjen Tullus som där tillkom.

Som student är all ekonomisk hjälp förstås mycket välkommen och ungefär hälften av prissumman har jag använt till att köpa kurslitteratur. Resten har jag öronmärkt för att använda som vid-behov-reskassa för konferenser eller andra forskningsevenemang som jag hoppas kunna delta i under kommande år.

Det bästa med att bli 2015 års stipendiat tycker jag ändå är den uppmuntran till forskning som följde med utmärkelsen och allt stöd och intresse från familjen Tullus.

Jag ser framemot att få träffa de andra stipendiaterna och känner mig ödmjukt tacksam för att få vara en del av gemenskapen. Jag hoppas kunna inspirera andra till att forska, även om jag själv ännu har otroligt mycket att lära – och det lär man väl alltid ha som forskare.

Med värme och tacksamhet,
Stella Karsten
december 11, 2016